Följande inlägg kommer få er att antingen skratta eller gråta.
30 km klassiskt, Amerikanska mästerskapen, Soldier Hollow.
– Jag var rankad 31:a idag om man kombinerade FIS och USSA poäng. När vi ställde upp för start var de två åkarna som skulle stå i mitt led framför mig borta. Detta skulle eventuellt leda till att jag inom 100 meter skulle vara uppe bland topp 10, och från topp 10 är ju topp 5 väldigt nära.
– I första backen som kom märkte jag direkt att jag överskattat mängden fästvalla under mina skidor ordentligt. Jag stakade med frånskjut så högt jag kunde men kände mig ändå förbannat stark. Efter 2 km låg jag topp fem.
– Efter fyra kilometer låg jag fyra och log åt mina coacher som såg exeptionellt nöjda ut över deras kloka svenska investering som stakade som en galning uppför backarna.
– Efter fyra och en halv kilometer och banans tuffaste backe var jag uppe i ledning och kände att den här skiten vinner jag.
– En kilometer senare var jag en aning tröttare än första varvet och trycka ner skidorna i snön blev en svår uppgift, speciellt när man börjar sjunka ner i fältet fort. En kilometer senare insåg jag att det skulle bli en lång dag, har man svårt med fästet med 23 kilometer kvar på OS banorna och man lider av syrebrist är inte direkt vad man önskar sig.
– Med 15 kilometer kvar tvivlade jag att jag någonsin skulle avverka 30 kilometer denna dag. Jag bestämde mig dock för att jag försatt mig själv i denna situation och att bryta inte var ett alternativ.
– Mellan 15-25 km handlade det om att överleva och försöka hålla tekniken uppe.
– Sista 5 km ramlade och vinglade jag fram. Var för trött för att greppa flaskan med energi-dryck som assisterande coach gav mig. Sista långa backen var jag tvungen att sick-sacka tvärs över spåren för att ta mig uppför. Gick i mål som 60:e man.
Har jag lärt mig något?
= Nej och ja. Hade jag inte fegat med fästet och några dagar till på höghöjd som de allra flesta toppåkare i fältet hade det sett annorlunda ut. Och ja, det var kanske en dum idé att gå upp i ledning. Men jag har fan någonting på gång alltså.
Här har ni en video från dagens lopp. Jag medverkar de första 3 min, sen är det över.
Tröstar mig med att om jag varit en stabil halvbra åkare hade den här bloggen blivit rätt tråkig.
Imorgon reser vi till Steamboat Springs i Colorado, ca. 5 timmar bilfärd genom Utah. På lördag väntar 20 km skate masstart, just sayin’..
Viktor Brännmark 
Viktor, Viktor du är för härlig och ikväll har du gett mig och Sven-Åke ett gott skratt. Måste faktiskt erkänna att jag fick en liten magkänsla när jag hörde att du skulle tävla på den höjden–hm Viktor kommer att gå ut hårt….ja resten förstår du hur jag tänkte. :) Men det är bra, fortsätt så här. En dag håller du hela vägen.
Vi håller tummarna!
Lena och Sven-Åke
GillaGilla
Tack! På lördag håller jag hela vägen!
GillaGilla
Viktor, jag gillar din inställning, och måste berätta om mitt race över 3000 m utan hinder mot Anders Gärderud och ytterligare några landslagslöpare på JSM på Stockholms stadion för en massa år sedan.
Jag tänkte att vad fan, man måste testa – tog rygg, persade vid 1500 m passeringen, fick släppa strax före 2000 m, har minnesförlust för sista varvet och ett tag efteråt, kom raglande i mål efter drygt 10 minuter (varvad x 2) och kräktes allt utom magsäcken som sådan under den följande timmen.
Så här i efterskott är det en rätt rolig historia att berätta. Att Anders tog OS-guld i Montreal ett antal år efteråt och hade världsrekordet under en följd av år, har ju inte gjort historien sämre.
Och just denna story är väl ungefär vad jag har kvar av min fri-idrottskarriär.
För dig kommer det att gå mycket bättre, och en kul historia har du ju redan – det finns ju en och annan skid-kändis som har gått i väggen på den banan förutom du.
Lycka till
Jack
GillaGilla
Hahaha, vilken historia! 10 minuter på en kilometer?!
Tack så mycket för historien och att du läser min blogg!
GillaGilla