Hej!
Vill börja med att tacka för de fina kommentarerna i förra inlägget. Det motiverar verkligen att skriva här på bloggen.
Sen senast har jag avverkad tre intervallpass tillsammans med en av de mest stabila och ambitiösa träningskompis jag någonsin haft. Jag har kunnat följa planeringen bra och jag tror att jag lyckats komma i relativt bra form. Uppskattar att jag passerat 500 km åkta kilometer här nu.
Förövrigt så börjar jag väl bli lagom less på att vara här nere nu. De här två veckorna har som bara varit en lång nedräkning inför kommande helg och just nu vill jag bara tävla. Finns inte så annat att tänka på här än träning, tävling och skidutrustning. Därför vore det skönt att bara få starta och släppa lös all energi, risken är att jag annars får en hjärnblödning inom en snar framtid av all överanalysering.
Det största hindret som kan få mig att inte åka fort i helgen är väl den mentala biten. Är verkligen sjukt taggad på att få tävla och hur jag ska kunna bibehålla lugnet fram till start på fredagen blir en utmaning. Risken är att alltför mycket energi går åt mentalt för att jag är alldeles för övertaggad. I ett sånt scenario ligger en s.k. ”vb-start” inte långt borta.
Det är egentligen konstigt att de gånger jag åkt som allra, allra bäst när det gäller är när jag varit helt ofokuserad och ouppvärmd innan start. Antar att vi alla är olika men för mig så fungerar det bevisligen att göra allt annat än förbereda sig psykiskt och fysiskt innan start:
30 km skate, Falun 2011: Inför ett tufft lopp som detta behövdes ingen uppvärmning och jag var bara sjukt glad att få åka en så pass lång masstart i en junior cup kommer jag ihåg. Detta är väl den tävling då jag kanske skulle behövt vara MER mentalt förbered eftersom jag med ca. 3 km kvar ryckte, fick lucka och sedan fick en sån jävla adrenalin-kick att jag nästan glömde bort hur man åkte skidor. Stumnade i nedre delen av mördarbacken med mindre än 1 km kvar. Slutade 7:a men med lite mer erfarenhet hade det nog kunnat sluta hur bra som helst.
Dubbeljakt JSM, Boden 2011: Efter ett rätt så mediokert mästerskap så tyckte jag att det bara skulle bli kul att få köra ett längre lopp som dessutom var masstart. Blev stressigt med de klassiska skidorna i slutet och hann aldrig värma upp. Tänkte mest på annat innan starten. Slutade 5:a och åkte kanske över min egen förmåga. Ett av de viktigaste loppen i min karriär hittills.
10 km skate Östersund, december 2011: Efter en katastrof-dålig sprint dagen innan tyckte inte min mor att jag skulle starta vilket jag själv hade övervägt. Ställde mig på startlinjen utan att ha värmt upp eller funderat särskilt mycket på att jag skulle tävla. Gick i mål som ledare innan Danne Svensson till slut knep förstaplatsen.
26 km skate Fjälltopploppet, Bruksvallarna 2012: Efter en sista juniorsäsong där jag missat säsongens stora mål hade jag siktet inställt mot USA och Alaska. Det var säsongens sista tävling och var inte så himla brydd inför detta race, uppvärmning uteblev. Slutade 3:a och slog alla utom en JVM-deltagare.
10 km klassiskt Vermont, NCAA 2013: I USA kändes pressen från mig själv att prestera mindre, stämningen och miljön i college-tävlingarna är helt annorlunda jämfört med Sverige. 10 km klassiskt var absolut ingen favoritdistans, jag hade siktet inställt på 20 km skate två dagar senare. 5 minuter innan start blev mina skidor klara vilket resulterade i att uppvärmningen uteblev. Helt plötsligt var det 30 sek kvar innan jag skulle starta och hann aldrig riktigt förbereda mig mentalt inför ett av årets viktigaste lopp. Låg länge i ledning efter min målgång innan jag blev nedpetad till en 3:e plats bland de bästa collegeåkarna i nationen.
Finns fler lopp där jag åkt väldigt bra med precis samma förberedelse, dvs. ingen. Antar att jag får försöka lägga mig nånstans och lyssna på Lugna Favoriter eller ägna mig åt någonting som absolut inte har någonting med skidåkning att göra inför alla framtida tävlingar i min karriär. Tips för att lyckas med detta mottages gladeligen.
Vi hörs!
Viktor Brännmark 
Tips? Well, I don’t have the patience to skrive alt dette på norsk eller svensk, men her kommer min tips for deg, for what it’s worth…
When I was studying psychology in college, I came up with a theory regarding the arousal/performance relationship: “For less-experienced athletes, lower arousal levels (less psyched) should result in better performance, while higher arousal levels should result in higher incidence of “choking” (crappy performance). But with increased experience and proficiency, athletes should be able to learn to control the negative anxiety that comes with higher arousal levels and they should be able to learn to focus their energy in a positive direction. In these athletes, the best performances should come at the highest arousal levels.” That was in 1991. Since then, I’ve never been able to find any sports psychologists saying this. But nevertheless, I still believe I’m right about this.
I could write a bunch of stories and examples to prove my point, and I could tell you about a bunch of my own personal experiences… but if we assume that I’m right (and it’s up to you whether you think I’m right or not – maybe I’m not) then we should see less-experienced athletes having their best races when the result isn’t that important (or when they think their situation is hopeless, as you’ve described above) and we should see the best and most experienced athletes having their best races at the big events. I can tell you that I have had the same experiences as you. I’ve had lots and lots of VB-starts, especially as a junior and a younger senior. I think I told you the story last winter about the time when I was about 20 years old when I was up all night puking from some kind of stomach virus, then had to borrow equipment the next morning which didn’t really fit me. My knees were shaking at the starting line from my exhaustion from puking all night, but I decided to “tour” the race anyway, since we had driven all that way to the race. But I was faster than I had ever skied (until near the end when my coach told me how fast I was going so I decided to speed up – and actually started losing places).
I think you need to have two goals, Viktor: a short term mental goal and a long-term mental goal. Your short-term goal is to find the mental state which allows you to replicate your best performances. For you, this would mean reminding yourself that ski racing is really simple. You do it twice a day most days already. When they say “go”, you simply see how quickly you can get yourself to the finish line. It’s truly as simple as that. Telling yourself that simple fact should help to remind yourself that you don’t need to crush, kill, and destroy everything in sight. All you need to do is get to the finish line as quickly as possible – simple as that. Your goal is to ski quietly, secretly, in the shadows, so nobody knows. After you put some results on paper, later, you can start thinking about getting fired up, but for now it’s just a matter of taking care of the simple business of getting from start to finish quickly – it’s something you do every day in practice. Race day shouldn’t be much different.
As for your long-term mental preparedness goal, though, I think you need to be working toward a place in which you can allow yourself to dream of greatness even at the start line, and act on that dream by focusing all your mental energy in a positive direction, so that all of your energy is focused on putting together a truly transcendent ski race. How do you do that? It’s probably different for everyone, but focus and positivity are definitely central elements. You probably know of some athletes who always do the most amazing things at the most critical moments. I do. My college teammate Bernie LaFleur was incredible like that. And Larry Bird comes to mind. http://www.youtube.com/watch?v=a3lAuohZvnE I know that you are very motivated and very fired up to destroy everything in sight when you get to the start line. As I said last year, “Brannmark” means “scorched earth” and it’s a good name for you. But I suspect all that energy goes spraying in every direction in a high-pressure ski race, and you miss the opportunity to focus it all in a positive direction, like a laser beam, with all your energy working toward one goal of fast, flawless skiing. So while your short-term goal may be to simplify your thinking and calm yourself for good performance, I think your ultimate long range goal must be to learn to harness your mental energy so that you can get super fired up before big championships races, and have your greatest performances at those events. You can learn it. But you’re not there yet.
GillaGilla