Upp och ner, ner och upp

Rubriken syftar både på landskapet i Toblach, min hälsa för tillfället samt mitt humör just nu.

Tog det lugnt i lördags och deltog på vilodagen i söndags, dvs. gjorde ingenting! Första gången jag vilar två dagar i rad sedan maj månad.

Igår kände jag mig frisk förutom en lite snorig näsa. Jag körde två pass, det första gick bra även om jag tyckte att jag hade lite högre puls än jag borde ha. Dock så är det svårt att egentligen veta efter två vilodagar och träning på högre höjd än normalt.

Andra passet körde vi klassiskt på rullskidor. Jag var med längst fram i träningsklungan och höll fart till en början. Märkte rätt fort att min puls låg rätt så högt och ville absolut inte gå ner i den takt som jag är van vid. Sänkte hastigheten rejält och reviderade planen för passet från 2.15 h till 1 h.

Imorse har jag fått en irriterande hosta vilket tyder på att det inte är allergi jag dragit på mig utan mer troligt en lindrigare förkylning. Jag har inte känt av halsen dessa dagar, kroppen känns bra men det är uppenbart att den är upptagen med annat under träningspassen. Förbannat jävla irriterande.

Har som sagt inte haft en enda sjukdag sedan april och allting har gått precis som jag velat. Självklart får man motgångar under ett träningsår men man tappar liksom perspektivet när man endast tränar, äter och sover. Det känns liksom helt fel att inte kunna träna, kroppen känns ”smutsig” på ett konstigt sätt.

Trots att jag är på en väldigt vacker plats, bor på ett grymt hotell och har fantastisk mat så kan jag tyvärr inte uppskatta någonting av det just nu. Sitter bara och väntar på att tiden ska gå så jag kan träna. Förstår att det låter otacksamt men det är så det fungerar, bli sjuk på ett träningsläger är väldigt jobbigt. Man blir behandlad som om man vore smittad med pest, man blir ständigt påmind om träning som man inte kan genomföra och dagarna går oerhört långsamt.

Jag har inte cancer, jag har en vacker flickvän, jag är ingen krigsflykting, jag har hjälpsamma föräldrar, jag har en skadefri kropp, jag har en duktig syster, jag är inte döpt till ett dubbelnamn från 60-talet och det kommer en ny Star Wars film om mindre än 450 dagar. Ändå är jag väldigt olycklig just nu. Det är kanske förjävliga otacksamt men jag är en väldigt egoistisk heltidsidrottare som är snorig i näsan utan perspektiv från verkligheten. Mitt liv just nu handlar om att åka skidor så fort som möjligt, allt annat under dagarna är bara en bonus.

Jag skulle självklart kunna ligga i poolen, sitta i en bastu eller gå på stan och köpa glass. Dock vill jag inte bada då mitt immunförsvar slåss med en förkylning och jag inbillar mig att det finns en del bakterier och skit i poolvatten. Att sitta i en bastu är påfrestande för kroppen och jag kommer ändå inte känna smaken av glassen p.g.a. förkylningen.

Dagarna är väldigt ensamma, jag vill inte smitta någon och ingen vill bli smittad. Precis som jag själv reagerar i motsatt situation.

Vi reser hem på fredag, förhoppningsvis är det jag nu har i kroppen borta inom de närmsta dagarna så jag kan bränna av nåt pass till här borta. Jag tycker att det känns bättre och bättre, kanske är det önsketänkande men jag hoppas att jag vaknar frisk imorgon.

Det är inte kul att uppdatera bloggen just nu men jag skriver ju om mitt liv som skidåkare. Ett liv som inte bara innehåller personliga rekord, 105 kg+ i bänkpress, outtömlig motivation, solskenspass, 80 timmarsperioder, flyt med sponsorer, fräsch kropp  osv. Snarare en hel del tvärtom.

Godnatt.