Vilodag

Hej!

Detta inlägg blev längre än planerat. Vill även varna känsliga läsare för traumatiska barndomsminnen.

Det är lustigt hur kroppen fungerar. När jag tränar som mest har jag svårt att somna på kvällarna, kroppen går på helvarv och hjärtat pickar på med några extra slag. Benen värker och jag har svårt att ligga still. 7-8 timmar sömn per natt är inte ovanligt även om jag helst ligger kring 9 timmar. Kroppen brukar däremot kännas riktigt pigg på träningspassen och jag brukar vara en väldigt harmonisk människa då timmarna ligger 25 timmar+/vecka. Under träningsdagar vill jag helst inte göra någonting utöver själva träningen. Maten lagas och äts så fort som möjligt, att ha aktiviteter mellan passen är omöjligt utan att bli hungrig eller trött.

Under återhämtningsveckorna är jag däremot som tröttast och kan med lätthet sova 9-10 timmar/natt. Benen känns ofta tunga och att bara träna ett pass per dag är förvirrande för kroppen.

När det då är dags för vilodag, då mår jag som sämst. Flera kvällar har jag kommit på mig själv med att sitta och vara arg på småsaker tillsynes utan anledning innan jag kommer på förklaringen; jag har inte tränat idag. Benen värker, jag är rastlös och lättretlig. Kanske är det brist på endorfiner och dopamin som man blivit beroende av. Idag har jag en dag utan träning. Kroppen och huvudet befinner sig i kaos med mycket energi över.

Efter ett intervallpass är jag däremot som gladast. Kan sitta och sjunga i bilen på väg hem från skidstadion och känner mig väldigt social och initiativtagande. Efter lunch, ca. 90 minuter efter passet slutat så brukar hammaren slå till och jag blir riktigt trött och måste vila 20-60 minuter för att kunna representera släktet Homo sapiens sapiens som jag föddes till.

När jag pluggade i Alaska var jag allmänt ointresserad av mina ekonomi-kurser, jag visste att jag inte skulle komma tillbaka för en examen och kurserna väckte inte mitt intresse. Jag behövde klara proven med hyfsade betyg för att få tävla och inte dra ned längdskidlagets snittbetyg. Vårt längdlag existerade för att dra upp snittbetyget för lagen, hockeylaget var inga stjärnor i skolan och sportchefen som kom från Texas hade en förkärlek till basket, inte längdskidor. Nåväl, jag utvecklade ett system under vårterminen där jag inför varje prov sprang löpintervaller på löpband så nära inpå lektionstid som möjligt, min koncentration och produktivitet peakade direkt efter sådana pass och ca. 60-90 minuter framåt. Därför krävdes det att svara på så mycket frågor som möjligt innan hammaren slog till.

Under denna måndagsförmiddag har jag hunnit tvätta, hänga kläder på tork, föra över bilder från gamla telefonen och gamla datorn, göra en excel-fil för träningsplanering, beställt nya löparskor som kanske hinner komma innan loppet på torsdag, rensat igenom min garderob hemma hos mamma och pappa där 80% gick till soptippen, fortsatte sedan upp på vindan där 90% av mina gamla kläder gick samma öde till mötes.

Mamma och pappa har gjort en ordentligt vårstädning och grävt fram massor med gamla papper och dokument som ska slängas. Jag hittade en bunt på min byrå som jag fick gå igenom innan de skickades till återvinningsstationen. Hittade massor med guldkorn från 2005-2007, riktigt nostalgisk blev man. Här kommer några exempel:

Ikväll fortsatte vilodagen och jag fick order av mor att gå en sväng med familjens hund Nilas. Istället för att gå den vanliga svängen runt kvarteret (norrbottens 5:e bästa kvarter) valde jag att styra kosan mot skogen som vi har på baksidan, ca 100 meter från vårt hus. Dagens nostalgiresa fortsatte. Stötte först på min gamla koja som jag byggde tillsammans med min vän som gick i parallellklass med mig, det måste varit någon gång i årskurs 1. Bygget gick ganska trögt, det fanns bara små björkträd att tillgå och vi hade ingen riktig plan på hur kojan skulle se ut eller hur arbetet skulle fördelas. Kommer ihåg att jag bjöd in en pojk från min klass med ganska svår adhd att ”vara med i vår koja”. Det blev nådastöten för byggprojektet, det var helt enkelt inte lika roligt längre när den pojken hade en såg eller yxa i handen.

Fortsatte min promenad ytterligare 100 meter och kom fram till en koja som vi ungar hittade efter ytterligare något år, i vanliga fall gick man inte så långt in i skogen och den låg dessutom bakom ett tjockt parti av björksly. Kojan var byggd av en annan generation ungar, troligtvis från Övrabyn, och var ganska så mäktig som jag kommer ihåg det som 10-åring. Av resterna att döma så var det nog inget trevåningsbygge som jag vill minnas det.

 Nej, nu ska jag göra något vettigt. Typ välja ut vilka skidor som ska behållas av årets leverans.