Hej!
Efter hot från Niklas att han ska hacka min blogg och radera den från cyberrymden om jag inte skriver nåt så kommer här äntligen ett nytt blogginlägg.
Det värsta efter Lycksele (Volkswagen Cup 14-16 mars) var nästan på torsdagen fyra dagar efter sista tävlingen då jag körde ett riktigt grisigt pass på B-bandet och verkligen pulvriserade de tider jag trodde var omöjliga i höstas. Extremt frustrerande att inte få ut det man har inom sig på tävling men samtidigt stärkande att veta att det ändå finns kvar en urkraft inom en som vill åka fort på skidor.
Åkte som sagt upp till Norrbotten under söndagen den veckan, det skulle vara tävlingsfritt för en lång tid framöver trodde jag så tog tillfället i akt att träffa min familj, hålla i någon ÄIF-träning och fundera över livets stora frågor.
När Fredrik Uusitalo ringde mig under tisdagen förra blev jag väldigt förvånad då jag trodde att dörrarna för världscup definitivt var stängda. Han frågade om jag ville vara reserv för Lahti och självklart svarade jag ja, jag visste att min form var god och får jag chansen att åka världscup så tar jag den självklart. Detta var nog den helg då jag minst förväntade mig ett sådant samtal men kul att bli överraskad. Jag fortsatte dock träna på som vanligt då en reservplats sällan resulterar i att man blir inkallad.
Under torsdagsmorgonen vaknade jag upp till -27 grader hemma hos föräldrarna i Teugerträsk och började revidera mitt planerade intervallpass för dagen. Just som jag började byta om för att köra löpbandsintervaller ringde telefonen och jag fick höra att en åkare insjuknat och att jag stod näst på tur. Det var dock bråttom så om möjligheten fanns vore det bra om jag kunde flyga kl. 11.05 från Kallax flygplats. Räknade i huvudet och kom fram till att om vi åker inom 20 minuter så är det möjligt. Gav klartecken och jag och farsan packade ihop skidor och en väska på en kvart innan vi slängde oss in i bilen för de 80 kilometerna till flygplatsen utanför Luleå. Allt flöt på bra ända fram tills jag skulle kliva på planet då det visade sig att skidförbundet bokat en ungdomsbiljett och de ville se min legitimation. Jag förklarade att jag definitivt inte var ungdom men försökte ändå försöka få fram en lösning, det måste ju gå att boka om biljetten till en vanlig? Det visade sig vara omöjligt och de slängde av min väska från planet. Nästa plan var tyvärr fullbokade så det slutade med att jag flög från Kallax 16.05. Blev drygt sex timmar på flygplatsen. Med facit i hand hade jag kunnat köra ett lugnt pass runt sjön i Teugerträsk, packat i lugn och ro och inte riskerat livhanken i bilen mot flygplatsen. Nåväl, landade i Helsingfors vid 21-tiden och ankom till hotellet utanför Lahtis kring kl 22.30.
Under nästa dag väntade skidtestning under förmiddagen. Jag hade blivit tilldelad Mattias Berglund som vallare och han hjälpte mig att hitta två bra par inför tävlingsdagen. Föret var liknande som prognosen för nästa dag, d.v.s. sol, några minusgrader och stenhårda spår. Vi testade ut för klistergrund täckt med burk och tror jag tävlade på det dagen därpå. Efter skidtestning körde jag två tröskelintervaller på banan, en på varje 2.5 km-slinga. Intervallerna kändes bra och jag fortsatte åka spåren en bra stund efteråt, ville inte riktigt lämna arenan då jag äntligen var på en internationell världscuptävling. Insåg medan jag åkte att jag endast tävlat här en gång och det var en skandinavisk cup 2017. Den helgen blev 30 km skiathlon blev inställt p.g.a. kyla och under 15 km klassiskt blev jag diskvalificerad efter att ha kört stakning med frånskjut samt gjort ett spårbyte (olika varv) inne i den stakfria zonen. Tror jag var den första som diskades inne i dessa zoner faktiskt då detta var första året man använde dem. Inte de bästa minnena härifrån alltså och kände att det var dags att göra om Lahtis till min favoritarena.
Tävlingarna:
Lördag, 15 km klassiskt: Hade startnummer 16 denna dag och hade en klar plan i huvudet: åk stort, avslappnat och stå kvar i spåret så länge som möjligt i de branta uppförsbackarna. Starten gick och jag följde min plan. Kände tidigt att kroppen var med mig. Hade räknat på startlistan kvällen innan och visste att om jag åkte första varvet (5 km) på strax under 11 minuter skulle Iivo Niskanen starta. jag hade räknat rätt och just efter jag passerat varvningen startar Iivo och hela läktaren håller på att explodera tack vare publiken. Enormt mäktigt! Han passerar ganska fort och jag provar hänga på i ca. 300 meter innan jag inser att det nog är klokare att släppa. Jag åker själv ytterligare ett varv tills jag kommer ut på sista varvet och blir ikappåkt av ryssen Yakimushkin som åkt ett varv mindre. Jag hänger på honom i nästan 3 kilometer. Det går ganska enkelt till en början och jag hinner till och med tänka att ryssarnas sköljmedel luktar ganska gott faktiskt. Med ca. två kilometer kvar av mitt lopp börjar det dock svartna för ögonen och jag är riktigt jävla trött. Får släppa och krigar själv in i mål. Inser rätt fort att jag gjort ett helt okej lopp och att det kan bli världscuppoäng. Björn går i mål strax därefter och det känns skönt att dela stunden efter ett bra lopp tillsammans med en god kamrat.
Björn slutar på placeringen framför mig som delad 25:a och jag slutar 27:a vilket vi båda var nöjda över. Jag slutar 2.08 min efter Iivo, avståndet är för långt tycker jag men han och Bolshunov ”förstör” resultatlistan en aning, 4:an var +39 sek efter om jag minns rätt. Främst är jag nöjd över att jag kommer hit, följer min plan och gör ett lopp där jag åker stort och avslappnat utan någon som helst press. Att jag även hänger på ryssen som slutar 10:a i 3 km där jag åkt ett varv mer ger självklart en boost till självförtroendet. Jag hade förresten riktigt grymma skidor denna dag! Det kändes även bra för svensk herrskidåkning att man kan komma som reserv från en Volkswagen Cup-helg där man inte är topp-10 och sedan leverera världscuppoäng. Vi kan fortfarande!
Söndag, 4 x 7.5 km stafett: Eftersom vi endast var fyra herrar på plats visste jag att jag skulle få åka stafett. Det var dock ingenting jag ägnade en tanke dagarna innan då jag först ville genomföra en bra individuell tävling. Under lördagseftermiddagen insåg jag att jag faktiskt skulle få köra en stafettsträcka för Sverige, det blir inte mycket större än det! Lagledningen kom fram till vem som skulle köra vilken sträcka i samförstånd med oss åkare och den laguppställning vi kom fram till kändes vettigaste. Björn skulle köra första, Daniel andra, jag tredje och Fredrik sista. Efter att både Björn och Daniel slitit med sina skidor på sina respektive sträckor skickades jag ut som 8:a eller 9:a med en stor lucka (36 sekunder) upp till de övriga lagen. När jag stod i växlingsfållan och väntade på att få ge mig av kändes varje sekund som en evighet samtidigt som jag såg de andra lagen försvinna. När jag väl fick åka iväg så var målsättningen klar: jag åker för Sverige, vi ska gå för medalj och den är långt framför mig tillsammans med de andra lagen. Ska det bli en topplacering måste jag täta avståndet och hoppas att det följs av avvaktande åkning från de andra. Tror det tar mig två kilometer att gå ikapp och jag hinner just lägga mig i rygg, sträcka på mig och skaka lite i låren innan vi ska ut på andra varvet och farten ökas. Där och då känner jag att jag är ganska så stum i benen och önskar att de fortsätter med lite sällskapsåkning lite till så jag får återhämta mig. Det sker tyvärr inte. Jag ger det jag har för att hänga på ut ur stadion och med detta passerar jag en ”point of no return” då det kommer till mjölksyranivåer i benen. Det fanns fan ingen återhämtning att tala om halvvägs ut på andra varvet. Visste fan inte att jag kunde bli så stum. Ser hur de andra lagen försvinner och jag växlar ut Fredrik i ett ännu längre avstånd upp till lagen i ledning. Jag var väldigt besviken och arg på mig själv efteråt. Så här i efterhand skulle jag väl ha försökt gå ikapp men dragit ned hastigheten med typ 15 sekunder under första varvet men då tror jag samtidigt inte att jag någonsin fått kontakt igen. Däremot hade avståndet upp till de andra lagen varit betydligt lägre för Fredrik. Jaja, jag försökte i alla fall och det fungerade inte denna gång.
Även om stafetten lämnade en tråkig eftersmak så är jag väldigt nöjd med lördagens lopp. Fick besked under söndagen att jag ska få åka Holmenkollens femmil nu på söndag för laget. Fantastiskt kul! Målet är självklart att förbättra lördagens placering och leverera ett riktigt toppresultat! Vi flyger dit imorgon (fredag) och även mamma och pappa ska dit och kolla, kul!
Vill även avsluta med att återigen tacka alla som hört av sig under helgen, tusen, tusen tack!
Övriga bilder:
Viktor Brännmark 