2020-05-22

Hallå!

Sedan jag skrev senast så har jag faktiskt planterat skog en vecka i Dalarna (Leksand närmare bestämt). Allt känns väldigt oklart just nu så passade på att dra in lite kulor för att finansiera satsningen framöver. Vi planterade i sju dagar och varannan kväll körde jag löpintervaller/hårda distanspass. Slitsamma dagar som får räknas som årets enda ”semester”. Vi var ett litet men stabilt gäng med Karl Edenroth, hans flickvän Grete samt Niklas Henriksson.

Rätt så trevligt jobb att plantera skog. Undantaget är dock om det snöar vilket det gjorde under vår näst sista dag. Fantastiskt svårt att se var man kan få ned plantorna när snön täcker marken.

Under förra veckan tog jag fram rullskidorna för första gången denna vår. Ingen jätterolig känsla att gå från snö till asfalt men man kommer fort in i det. Bara acceptera läget för det väntar åtminstone fem månader med asfaltsnötande. Denna vecka kör jag på med en del mängd, har några fyratimmarspass samt någon femtimmarsdag på planen.

Under förra fredagen körde jag vårens maxtest. Tangerade mitt personbästa på subnivåerna och gjorde en helt okej tid på själva maxtestet. Att passera 9 minuter till hösten känns helt klart inom räckhåll.

Körde en träningsdag men mina nya klubbkamrater, Fredrik och Ebba. Skönt att få slita lite på distanspassen ibland!

Inte uttagen 4.0

Så här skrev jag på min blogg den 1 maj 2016:

”Ja, det är ganska svårt att driva en skidblogg utan att nämna uttagningarna till landslagsgrupperna av svenska skidförbundet då den senaste veckan handlat väldigt mycket om det, både i diskussioner och egna tankar. Jättesvårt att skriva om detta ämne, jag kan inte säga att jag förtjänar någon annans plats för det gör jag kanske inte. Däremot trodde jag väl aldrig att jag skulle få höra att 24 år (fyllde år i onsdags förresten) skulle vara för gammalt för ett utvecklingslag i en nation där medelåldern på svenska distansherrarna i hemma-VM i Falun var 32 år. Då vet ni vad som gäller.

Jag har aldrig haft någonting med förbundet att göra och det är inte så konstigt, jag har aldrig varit nog bra helt enkelt. Detta år trodde och hoppades jag däremot att jag skulle få chansen. Placeringarna 8, 9 och 13 på SM samt en vinst i Torsby i den disciplin jag ska vara allra sämst i. Utvecklingskurvan har fortsatt peka svagt uppåt, år för år, och borde kanske platsa i just ett utvecklingslag. Men, förbundet verkar ha noll framtidstro på mig.

I slutändan gör det inte så mycket, jag är övertygad om att klubben kan erbjuda minst lika bra läger och i slutändan handlar det om att göra träningstimmarna (rätt träningstimmar då så klart). Jag bryr mig inte om vilka som tror på mig, jag vet vart jag ska och huvudsaken är att min familj och klubb står bakom. Däremot så vill jag ju ut och åka tävlingar på nivåer ovanför Intersport Cup och då är det förbundet som plockar ut de åkarna. Nåväl, jag börja växa in i rollen som arg outsider, lika bra att fortsätta med det. Dags att släppa på handbromsen och sikta in sig på säsongen 2016/2017!”

Nu sitter jag i Östersund drygt fyra år senare. Några säsonger har passerat sedan dess med blandade resultat men med ännu högre toppar. Självklart önskar jag att mer hade förändrats under dessa år men samtidigt är jag stolt över det jag åstadkommit och att jag aldrig gett upp. Jag älskar den här sporten och ett bra resultat är värt alla dåliga lopp och vidriga träningspass.

I början av mars när jag satt i bussen på väg till Gardermoen flygplats några timmar efter att jag gått i mål i Holmenkollens femmil kände jag verkligen att jag gjort mig förtjänt av en landslagsplats. Jag fick kliva in i slutet av säsongen och köra de två sista världscuphelgerna och lyckades bli topp-30 båda gångerna. Få som aldrig har tillhört en svensk landslagsgrupp har lyckats med detta i distans och jag tror inte att någon inte blivit belönad med en landslagsplats efter det. Dessutom blev jag 24:a där hemmanationen tillika supermakten Norge hade 15 åkare till start. Under en ”vanlig” världscuphelg hade jag inte varit långt från en 15:e plats. Hade någon där och då sagt åt mig att jag inte ens skulle få ett telefonsamtal innan presskonferensen där lagen släpptes hade jag inte trott dem.

Nu blev det så och jag är som vanligt utanför landslagsverksamhet tillsammans med många andra. Jag har ingenting emot uttagningarna, de som är i laget förtjänar det och självklart ska damlandslaget vara större än herrlaget. Ge dem ännu fler platser om ekonomin finns för de är bäst i världen. Platserna i herrlaget är dock rekordfå samtidigt som svensk herrskidåkning är inne i en djup kris. Man verkar förlita sig på att åkarna ska lösa saken själva och göra de uppoffringar som krävs, både träningsmässigt och ekonomiskt för till vintern kommer man behöva dem igen.

Nu är det som det är och det är bara att bevisa dem fel. Jag ger självklart inte upp och egentligen förändrar det ingenting att jag inte är med i ett lag. Jag har min klubb samt skiduniversitetet. Jag är sjukt motiverad och har haft min bästa vår någonsin sett till antalet träningstimmar. Början på barmarkssäsongen har gått bra och jag ser fram emot att göra det jobb som krävs under sommaren och hösten för att nå mina mål till vintern.

Slutligen så pratades det på SSF:s presskonferens förra tisdagen om att satsa på de lokala orterna. Vad detta innebär har jag ingen aning om och snart är det juni månad, känns som att det borde vara klart vid detta laget.

VB on a mission.