Observationstävlingar, Saxnäs

Hallå! Nu var det någon vecka sedan jag skrev här sist. Riktigt besviken efter premiären i Bruksvallarna var jag då. Som tur var fick man nya chanser ganska fort då skidförbundet ordnade träningstävlingar i Östersund två veckor senare (5-6 december). Tanken var väl att de skulle vara uttagningstävlingar för Davos helgen därpå men nu valde ju Sverige att inte skicka någon dit. Istället blev det någon form av träningstävling med riktigt bra uppslutning och med gemensam vallning med hjälp från skidförbundets vallalastbil. Vi inledde helgen med en skatesprint. Jag hade väl en ok dag men gjorde inga fantastiska heat. På söndagen körde vi 15 km skate och då gick det desto bättre. Jag slutade 5:a i en tight resultatlista, 31 sek efter Björn som vann just före Burman. Egentligen spelade resultatet mindre roll för min del, jag var mer ute efter att få uppleva bra återhämtning och lite jävla tryck i ben och överkropp. Det fick jag denna dag så då kunde jag sova gott!

Vafalls? Inga Oakley’s? Nix. De har inte betalt avgiften till förbundet utan de märken som är godkända att tävla med är Bliz, Northug och Julbo.
Det handlar inte om att åka med glädje om man ska vinna.

Efter ett hyfsat bra resultat så var det återigen kul med längdskidor. Bestämde mig därför för att acceptera Björns erbjudande om att skita i konstsnön på ÖSK och istället dra norrut. Det andra alternativet ifall det gått dåligt var att bränna upp min skidpark. Nu blev det inte så och dagarna efter nyss nämnda tävlingshelg åkte jag och Jenny till Saxnäs där vi hyrde en stuga tillsammans med Björn och Lina. Där tränade vi på onsdag till söndag i riktigt bra förhållanden, 17 km skidspår bestående av 100% natursnö. Dagarna där bestod av dubbla skidpass varje dag där vi hade två fartpass, 2 x 20 min klassiskt samt en träningstävling på 15 km skate och individuell start. Fartpassen var fostrande, Björn osar av form och kan citat: ”inte bli trött” medan jag är lite mer svajig. Gjorde dock inte bort mig även om jag inte helt kunde matcha Björns konstanta hoppskate alt. våldsamma diagonal-forceringar.

Medium plus-förhållanden.

Efter Saxnäs väntade åter några träningsdagar i Östersund innan vi i torsdags återigen skulle dra på de svenska tävlingsdräkterna (och lämnade Oakley-glasögonen hemma) i observationstävlingar arrangerade av förbundet. Denna gång stod platser till årets Tour de Ski på spel. I den inledande distansen 15 km klassiskt i torsdags gjorde jag liksom i Bruksvallarna ett riktigt kukigt lopp (ursäkta ordvalet men något annat ord går inte att finna för att beskriva det). Kan inte påstå att jag åkte omkring med ett leende på läpparna i de extremt lösa och sladdriga spåren.

Ska jag åka i Bliz och avsäga mig min plats i himlen kan jag lika gärna göra det i Lisa Vinsas pro-model i marshmallow-färgade bågar.

På fredagens klassiska sprint däremot hade det slutat snöa och även om det inte var betongspår så trivdes min våldsamma sluggerstil bättre. Jag gjorde en bra prolog, drygt 5 sek efter Hugo Jacobsson som vann. Tyvärr gav prologtiden men en blygsam 10:e plats men chansen till avancemang fanns helt klart där. Upplägget var som sådant att de sex bästa köra a-heat, de nästa sex på listan körde b-heat o.s.v. De två bästa åker upp medan de två bästa åker ned. Det genomfördes totalt tre sådana block med heat. Jag vann första b-heatet och fick alltså gå upp till a-heatet. Där lyckades jag gå från första till sista plats på typ 200 meter och hann inte reparera skadan utan åkte ned i b-heatet inför sista omgången. Orutinerad i heat alltså. Var mest arg och stum sista heatet.

Är det någon fler än jag som hatar de där sena fredagskvällarna då man ligger i sängen och funderar på om man blivit en sprintspecialist? Foto: Filip Danielsson
Northug-glasögon känns inte lika hemskt. Tack Simon Hallström för lånet.

Inför lördagen var jag extremt taggad då vi skulle köra en av mina favoritdistanser, 20 km skate masstart. Allt var perfekt, eftermiddagstävling i elljus, hårda och fina spår och en trevlig bana. Märkte dock under uppvärmningen att baksida lår och båda skinkor inte var fullt så fräscha som de känts dagen innan. När väl starten gått var jag pigg och rask i typ tre (?) varv innan benen bestämt meddelade ”System shutdown initiated”. Återhämtningen mellan backarna stagnerade och syran vägrade försvinna. Sjönk som en sten och lyckades nätt och jämt återhämta något under de två sista varven tack vare Simon Lageson som också började komma igång igen. Slutade 12:a (?), 1.55 min efter. Inte precis vad jag planerat. Vi var inte så många som körde alla tre dagar och med min svajiga form kanske jag borde stått över sprinten. Det är dock för kul att tävla för att stå vid sidan om.

Vad blir nästa då? Tja, det blir väl någon form av tävlingar i Östersund i början på januari.