Torsby, plan B, SM

Hej!

Torsby

Lördag, klassisk sprint: Målet denna dag var självklart att försvara segern från 2016. Gjorde väl en godkänd prolog men var lite väl försiktig i första backen, var supersnabbt före och inte grisigt och jävligt som jag hoppats på. I kvartsfinalen låg jag bra med och var tvåa in mot sista backen men där blev det trångt hamnade nere på fjärde plats. In mot upploppet var vi typ tre-fyra åkare i bredd och jag fick en sämre ingång och gick i mål som 5:a. Tror vårt heat gick snabbast, vi hade i alla fall lucky loser-tider. Tråkigt som fan att inte klara att gå vidare men sprint är sprint.

Söndag, 15 km klassiskt: Den ordinarie banan på 5 km fick skrotas p.g.a. snöbrist och ett tag hade arrangören en bana 3,75 km bana som innehöll typ 1,5 km ihållande stakning längs fotbollsplanen och vid skidtunneln. Tror nästan ingen tyckte detta var en bra idé på något sätt då den höll samma klass som ett klubbmästerskap i elljussbe belysning så ändrades den till en 2,5 km lång bana som var rätt kuperad. Jag tycker att jag gjorde ett rätt så bra lopp, öppnade hårt och var snabbast till första mellantiden. Hade en del magproblem sista 5 km, samma symptom som man kan få vid akut löparmage. Nu var det inget alternativ att stanna vid sidan av spåret med heldräkten man åkte i och det gick rätt bra ändå att köra sista två varven. Slutade som 11:a i en väldigt tight resultatlista, +41,3 sek efter segrande Marcus Ruus.

Jag visste att om jag skulle få åka världscup i Falun så skulle det krävas en topp-3 placering på distansen. Det sista jag ville var att missa nationell kvot i Falun och sedan åka hem till ett kallt och ensamt Östersund och sitta själv och må dåligt i lägenheten. Började därför planera för en ”plan B” ifall jag inte skulle lyckas med pallplacering i Torsby. Planen innefattade att hyra en lägenhet i Italien på typ 1700 m.ö.h. och ladda inför SM där nere. Att åka ned med bil skulle innebära en Corona-säker resa då man skulle hålla sig isolerad i lägenheten och undvika flygplatser. För att få planen i lås behövde jag dock en resekamrat då det är för långt att köra 200 mil från Torsby till Italien själv. När jag kollade resvägen såg jag att man passerade genom Varberg och kom då att tänka på min vän Zakarias Toresson som kommer därifrån. Han gick med mig på skidlinjen i tre år och han tävlade även två säsonger för Alaska Anchorage Ski Team några år efter jag varit där. Ringde honom och han var riktigt sugen på att följa med. Jag förberedde under veckan med att handla mat och ev. packa för tre veckor borta. Fixade även friktionsdäck till BMW:n då man inte får ha dubb i Tyskland och Italien. Pratade även med Klas Nilsson som är lagkapten och spindeln i nätet för Team Curira och vi kom överens om att jag skulle åka Marcialonga för dem ifall det blev så att jag åkte ned.

Efter söndagens lopp så visste jag att varit ca. 30 sek från WC i Falun och med detta satte jag plan B i rullning. Denna plan innebar 200 mil bilkörning ned till Italien där jag skulle hyra lägenhet i Carezza, ett pass ca. 25 min bilfärd från Moena där starten för Marcialonga skulle gå. Efter PCR-test i Sverige och att ha plockat upp Zacke i Malmö fortsatte resan ned. Efter många mil längs Autobahn kom vi så småningom fram och möttes av en spökstad i form av alpinorten Carezza. Det fanns ett skidspår där uppe på ca. 13 km och jag och Zacke var i princip ensamma där uppe. Alla pister var stängda men preparerades ändå då de eventuellt ska öppnas den 15 februari. Solen värmde på dagarna och dagarna bestod av skidåkning, plugg och lite jobb (jobbar en del åt Northsport.se nu för tiden, mer om det en annan gång). Fick även träffa Jenny några gånger då hon och Ramudden bodde i Moena. Var fyra veckor sedan sist så det var ett kärt återseende.

Carezzas skidspår som gick upp och ned på en åker. Kunde få ihop drygt 800 höjdmeter på 2.30 h åkning! Inga andra skidåkare men tyvärr en del spår av folk som promenerat i skatebädden, italienare verkar tycka om det.
Mestadels sol men även några molniga dagar.
Minst sagt speciella förhållanden då pisterna var uppkörda men inga åkare! Det öppnade dock för möjligheten att åka längdskidor upp och ned i pisten.
Äntligen fick jag träffa Jenny igen! Båda i nya Sutro Lite, sjukt bra modell och ett riktigt uppsving från vanliga Sutro då de har gummi på skalmarna och sitter riktigt bra!

Marcialonga: 70 km stakning stod på schemat och jag var riktigt taggad! Hade fått ta över Johan Lövgrens startplats och fick stå som nummer 37 vilket underlättade en hel del. Sista dygnet innan loppet började jag känna mig lite stel i bröstryggen och typ 30 min innan start när jag skulle dra av underställströjan så högg det till och jag kunde knappt vrida huvudet i sidled. Inte optimalt och ett klart orosmoment just innan start. När väl tävlingen startat märkte jag att det fungerade bra och jag kände mig inte hämmad. Under natten hade det snöat en hel del och det var väldigt avvaktande körning längst fram i klungan. Längre bak där jag höll mig var det dock konstant hetsigt då nästan alla ville upp till topp 10 placeringar där det var betydligt lugnare. Jag klarade mig utan incidenter och känslan i kroppen var riktigt bra, kände mig pigg och stark. När nysnön började lätta med ca. 20 km kvar och loppet verkligen startade började mina magmuskler och triceps rycka så där lagom skönt. Kramp alltså. Försökte göra det jag kunde men tappade täten. Sista backen var jävligt jobbig och jag tappade fler placeringar. Slutade som 45:a. Inte det jag hoppats på men får ändå vara ödmjuk, ca. en timme längre tävlingstid än jag haft tidigare och de bästa är verkligen grymma. Klas och Niklas som också åkte för teamet blev 26:a resp. 31:a. Inte heller vad de hoppats på men tror de kommer tillbaka lagom till Vasaloppet, de brukar prestera sjukt bra där. Tack till Team Curira som gav mig chansen. Riktigt revanschsugen blev jag.

Jag, Niklas och Klas dagen innan Marcialonga.
Zacke, Klas och Ivano dagen innan racet. Zacke fick agera serviceman och Klas blev så imponerad att han värvat Varbergssonen för att hjälpa till under Jizerska samt Vasaloppet.

Efter Marcialonga som gick förra söndagen så höll vi oss återigen isolerade i vår lägenhet. Spenderade dagarna på vårt ”egna” skidspår med undantag för onsdagen då vi tog bilen ca. 60 min till Seiser Alm där vi körde tre timmar klassiskt tillsammans med Team Ragde och framförallt Oskar Kardin. Både jag och Zacke var lyriska över spåren där, sällan har man tränat på en finare plats.

Zacke och jag uppe i Seiser Alm.

I lördags började den långa bilresan hem och jag ankom till Borås kring lunchtid i söndags efter att ha lämnat av Zacke i Varberg. Tycker vi kunde genomföra en riktigt säker resa till Italien där vi träffade minimalt med människor. När vi passerade genom fyra länder på vägen ned behövde vi aldrig visa våra PCR-tester och vi blev endast stoppade i Österrike där polisen ville säkerställa att vi inte tänkte stanna i landet.

Nu är jag som sagt i Borås och här väntar SM med 15 km skate idag (tisdag), klassiskt sprint imorgon och 30 km klassiskt på torsdag. Hoppas kunna ge mig själv de absolut bästa förutsättningarna att prestera denna vecka och jag hoppas verkligen allting faller på plats. Banorna är riktigt fina och jag gillar att tävla i Borås.

Hörs mer under veckan!