Fortsättningen

Hallå!

Legendariskt långt uppehåll på denna blogg av flera anledningar men jag tänker att jag fortsätter där jag lämnade av.

De avslutande tävlingar för säsongen 20/21

SM-veckan del två pågick för fullt sedan jag senast skrev här och då hade de traditionella stafetterna slutat med två guld och ett silver för klubben. Dagen efter var det äntligen dags för mig att få ta på mig nummerlapp igen då teamsprint stod på programmet och där jag skulle köra med Johan medan Björn och Fredrik bildade det andra laget. Dagen till ära hade gårdagens strålande sol bytts ut mot snö och kraftiga vindar.

Målet för denna dag för mig och Johan kunde inte vara något annat än guld. Efter en stabil semifinal där vi tyvärr tappade Björn och Fredrik var det dags för final. Vi höll oss hela tiden långt fram och ut på min sista sträcka var vi fyra lag som hade lucka nedåt om jag minns rätt. Jag växlade sedan ut Johan i ledning men med IFK Umeås Marcus Grate tätt i rygg. Tyvärr var Grate för stark och i mål fick vi nöja oss med silvret. Där och då var vi väl besvikna men ett SM-silver är inte fy skam egentligen, dessutom var IFK Umeå väldigt starka och värdiga vinnare. För femte (?) året i rad tog Borås SK:s Gustav Nordström och Karl-Johan Westberg medalj, denna dag ett brons.

Nöjda och samtidigt missnöjda kamrater! Inte nog med att Grate skulle snuva oss på guldet, han var även tvungen att skryta med sin bakdel på dagens bästa bild på mig och Johan. Jaja, den är välformad, det ska erkännas.
Covid-risken är extra hög när man går upp på prispallen, sedan försvinner den när prisutdelningen är slut.
Umeå, Piteå och Borås.

Efter teamsprinten väntade en vilodag innan det var dags för årets stora höjdpunkt, 50 km skate. Jag hade sett fram emot detta lopp väldigt länge och målet var medalj. Tyvärr hade jag åter en medioker tävlingsdag under detta varma och krävande lopp i Kalix i början på april. Dessutom slarvade jag med att dricka/missade någon langning vilket gjorde att kramp i låren kom som ett brev på posten med 15 km kvar. Gick i mål som 9:a och kunde efter målgång inte ta mig från målområdet, ländryggen och höftböjarna krampade direkt jag försökte lyfta benen vilket gjorde att jag kollapsade på stället. Fick släpas ett tiotal meter därifrån då jag inte kunde ligga kvar i målområdet. Fick stå och hänga i ett staket i en timme och invänta prisutdelning, hade slutat 3:a i totala SM-touren men tog mig inte upp på pallen själv. Ett passande avslut på en kass säsong.

Jag före Jens Andersson och Oskar Olsson, typ 15 km in i loppet?

Vid vägs ände?

Efter inledande distansen på SM i Borås bestämde jag mig för att detta blir mitt sista SM. Säsongen hade varit så fruktansvärt tung med mediokra resultat, de flesta klubbkompisar och med dem några av mina bästa vänner ute på världscup, covid-restriktioner där vi bott hemma eller ensamma, Jenny bortrest i sex veckor. Gång på gång hade jag laddat om och tänkt, nu fan vänder det för att sedan vara fast i en kropp som åker på sparlåga. Framförallt var det mina prestationer och känslan ute i skidspåren som var så långt ifrån det jag tränat och strävat efter hela våren, sommaren och hösten. Jag kan må riktigt kasst när jag åker dåligt under längre perioder, visst enskilda tävlingar kan jag ta men när det går månader utan att man känner igen sig själv fysiskt så följer psyket med nedåt. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om det eller försöker gå vidare, det hänger alltid kvar över en just för att det är så viktigt för mig. Det är väl nackdelen med att brinna så mycket för någonting men hade jag inte brytt mig så hade jag inte heller orkat lägga ned träningstimmarna eller ha den insats jag ändå har. Under SM i Borås kände jag mig dock färdig med att må skit över att försöka åka fort från A till B på ett par skidor. Jag hade bilat ned till Italien för att få se solen, träna på hög höjd och träffat Jenny men ändå kom jag hem och blev 21:a på 15 km skate. Åt helvete med det här. Dagen efter blev jag ändå 5:a i sprinten och hade nog kunnat ta medalj med bättre material. Ändå kände jag nästan ingenting över detta. Målet för säsongen var VM och världscup men det tåget hade gått för länge sedan. Jag hade varit inställd på att jag kanske skulle missa mina mål men inte med så här stora marginaler. Efter SM fortsatte jag ändå träna målmedvetet då jag ville avsluta på topp och framförallt ta medaljer i Kalix. Volkswagen Cup i Boden (näst bästa svensk i sprinten) och Falun (två sjundeplatser) var några fall framåt och äntligen kunde jag börja känna igen min kropp igen. Dessutom var resten av klubbkamraterna med i Falun vilket gjorde att en del av glädjen började återvända.

Vändningen?

Dagen innan SM-stafetterna i Kalix ville jag bara slå av mina stavar av frustration över att inte få tävla nästkommande dag, inte för att jag tyckte jag förtjänade en plats i laget för de tre herrar som var uttagna var givna utan för att jag verkligen, verkligen ville tävla. Klassiskt, klister och masstart, det finns ju för helvete ingenting roligare i världen. Vill jag verkligen vara utan detta? Glädjen jag kände inför, under och efter teamsprinten var också något jag verkligen saknat under vintern. Det är så här det ska kännas och det finns ingenting som kan mäta sig med det. Sen är det ju jävligt kul att få sig en SM-medalj också, det ska sägas! 50 km blev som sagt en stor besvikelse och jag hade nog inte kunnat förvänta mig så mycket mer efter vintern som varit.

När säsongen var slut i Kalix så tränade jag inte ett pass på nästan tre veckor för att verkligen känna efter vad jag ville. Innerst inne visste jag att jag skulle fortsätta, det hade jag känt i Kalix men frågan var hur den fortsättningen skulle se ut. Folk runt omkring mig försökte få in mig på långlopp men jag blev lika less varje gång, mitt hjärta tillhör traditionella skidåkningen med båda stilarna och framförallt diagonalåkning. Varje dag under våren försökte jag rannsaka mig själv och komma fram till vilken väg framåt jag skulle välja. Jag visste att jag inte skulle få vara en del av skidförbundets Team Svenska spel denna säsong men när jag väl fick beskedet så använde jag det som tändvätska.

De senaste säsongerna har jag inte haft den utveckling jag önskat och när jag ser tillbaka på den träning jag gjort så ser jag saker som kanske inte varit optimala. Inför kommande år ville jag förändra mycket, hellre det än att sluta utan att ha gjort förändringar. Fortsätter jag i gamla hjulspår men med små justeringar kanske jag blir en eller två procent bättre men det räcker inte för mig, jag vill mer med min skidåkning. Jag visste att om jag skulle våga göra dessa förändringar så skulle det innebära att behöva byta träningsupplägg och därmed tränare. Detta var ett tungt och väldigt jobbigt beslut efter fyra väldigt bra år tillsammans med Jocke.

Let’s. Fucking. Go.

Valet på ny tränare och upplägg föll fort på Mattias Reck, cykeltränare i grunden men även tränare för min sambo Jennys Team Ramudden. Vi hade några samtal under våren och allting kändes helt rätt från start där vi båda var överens om de förändringar som behövde ske. Nu har vi kört ihop i snart två månader där träningsupplägget skiljer sig åt mycket mot vad jag gjort senaste åren och egentligen under hela min seniorkarriär. Betydligt fler långa enkelpass, annat tänk kring intervallträning och framförallt helt annat upplägg inför sista månaderna mot säsong. Redan från början på maj kände jag mig extremt motiverad och nu sitter jag här i slutet av juni med flera fina träningsveckor i ryggen och är hungrig på den träning som väntar framöver. Målen är höga för kommande säsong och jag är beredd på att det kanske inte kommer gå som jag vill men jag gör i alla fall någonting jag tror på!