Författare: Viktor Brännmark

Hej!

Sitter i en soffa i Livigno efter att mitt flyg hem till Sverige blivit inställt. Har nyss skickat in en skoluppgift och jag känner att butiken (Northsport.se) är i fas så då passar det ändå bra att skriva ett blogginlägg så här sista söndagen innan tävlingspremiären!

Som bekant så bytte jag tränare i våras till Mattias Reck som har sin bakgrund i cykelvärlden. I förra blogginlägget beskrev jag min träning och hur de största förändringarna i träningsväg denna sommar har varit att jag mestadels kört ett pass/dag. Detta pass har oftast varit ca. fyra timmar långt och ungefär två gånger i veckan har det innehållit någon form av intervaller, mestadels trösklar men även en del 40/20. Jag har även hållit mig borta från tung styrketräning och hårda, korta intervaller med syfte att dra på sig mycket mjölksyra. Allt detta har bidragit till att jag känt mig piggare på de träningspass jag gjort då jag oftast haft 20 timmar vila mellan passen och jag har inte varit lika muskulärt sliten då jag inte lyft tungt i gymmet eller kört löpintervaller på bana tills jag spytt. Fr.o.m. september så har även kört fler renodlade intervallpass där totaltiden på dessa varit 2.00 – 2.30 h, d.v.s inte enbart snurrat på pass kring fyra timmar! I september hade vi en ”semestervecka” för att dela upp träningsåret i två block. Denna vecka tränade jag minimalt och tror det blev tre-fyra timmar totalt. Efter denna vecka hade formen backat några nivåer vilket också var planen, jag har ju haft en tendens att nå toppform i september/oktober och där vill vi inte hamna i år. Teknikträning har jag under sommar och höst kört tillsammans med skiduniversitetets Mattias Persson.

Sist jag skrev här så var jag på väg till Sollefteå för ett träningsläger med klubben. Detta skulle även skulle bli mitt näst sista med klubben för denna sommar och höst. Sista lägret blev månaden därpå i Hemavan, ett numera klassiskt läger som Piteå Elit arrangerar med fokus på mängdträning och en hel del löpning i fjällmiljö.

Anledningen till att det blev så pass få klubbläger för min del är att jag denna höst valt att lägga två längre träningsläger på hög höjd. De olympiska spelen i Peking går på höjd och det är dessa jag vill satsa mot. Dessutom har jag erfarenhet av att prestera bra efter att ha spenderat tid över 1800 m.ö.h. Det första lägret blev i slutet på september/början på oktober tillsammans med Olle Jonsson (Duveds IF) och Hugo Jacobsson (Falun Borlänge SK) samt Olles sambo Fanny Borgström (som tävlar i skidalpinism och ultralöpning). Detta läger spenderas i italienska Lavazze, en liten by som ligger på toppen av ett pass just ovanför Val di Fiemme. Orten passar bra då den ligger på 1800 m.ö.h. samt har en fin rullskidbana alldeles bredvid hotellen. Vi hade ett riktigt kanonläger och kunde sparra mot varandra. Dock hade vi en del skillnader i våra träningsprogram, speciellt under andra halvan. Hugo och Olle är mer sprintorienterade medan jag siktar mot 30 och 50 km (och 15 km också såklart).

Efter lägret så var jag hemma i Östersund i två veckor där jag bl.a. avverkade höstens maxtest. Inne i labbet på Nationellt Vintersportcentrum lyckades jag slå mitt personbästa med några sekunder vilket jag var och fortsatt är väldigt nöjd med. Sist jag tog PB var det hösten 2019 och då hade jag verkligen gått in för det testet och var i toppform. Den säsongen blev också min bästa hittills. Nu var upplevelsen att jag inte var i riktig mitt allra bästa slag utan att jag och Mattias har mer att plocka ur kroppen. Hoppas denna känsla stämmer!

Efter två veckor hemma i ett regnigt och kallt Östersund satte jag mig återigen på ett flygplan med destination Italien. Denna gång var jag dock själv och hade slutdestinationen Livigno där jag hyrt en lägenhet i tre veckor. Här har jag tränat på 1800 m.ö.h. och där alla utom två pass spenderats på snö! Dagen innan jag anlände så öppnade man upp ett skidspår som bestod av konstsnö och sparad snö. Första veckan var denna slinga ca. 2.5 km men i början på november så dumpade det ordentligt med snö och man kunde även åka det längre spåret in i dalen. Helt själv har jag inte heller varit då Jenny anslöt en vecka in på mitt läger. Jag har haft det fantastiskt bra här och det känns som det bästa beslut jag tagit på väldigt länge. Brukar vara en aning olycklig under denna period i vanliga fall då man ska trängas på konstsnöspår hemma och det är allmänt mörkt och kallt. Istället har jag kunnat träna i lugn och ro här med perfekta förutsättningar och med en lätt solbränna efter varje pass. Drömliv!

Allt varar inte för evigt och imorgon är det dags att lämna! Jag kommer resa hem till Sverige och Luleå för att sedan fortsätta till Gällivare där Sverigepremiären i längdskidor väntar! Skatesprint, 15 km klassiskt samt 15 km skate är distanserna och jag kör självklart allt. Jag har gjort det jag har kunnat i sommar och höst och jag känner mig väldigt redo för att dra på mig Piteå Elit-dräkten och ställa mig på startlinjen igen, förhoppningsvis i bättre slag än någonsin!

Avslutningsvis, vad som hänt i livet: Min syster gifte sig i slutet på augusti och jag var toastmaster, fantastisk kväll! I samband med bröllopet så har jag och Jenny spenderat mycket tid i Norrbotten denna sommar. I somras blev jag butikschef på Northsport, jag jobbar hemifrån och detta fungerar mycket bra. Min kära vän Lukas som jag lärde känna under mitt år i Alaska hälsade på mig och Jenny i september. Jag har påbörjat en ny termin vid Byggingenjörsprogrammet vid Mittuniversitetet där jag läser på halvfart. Fördelen med att mestadels träna ett pass per dag är att man kan ha ett liv vid sidan om träningen och faktiskt hinna med skola, jobb och framförallt film/tv-spel. Hmm, borde även hinna med bloggande också, va?

Ett sånt här långt blogguppehåll kommer vi förhoppningsvis inte uppleva igen. Avslutar med att lägga in en massa blandade bilder från denna sommar och höst!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Hej!

Tänkte jag skulle skriva lite mer om hur träningen ser ut just nu! Målet för säsongen är att komma tillbaka till att vara riktigt bra på 30 km och 50 km. Självklart måste jag även åka bra på 15 km då det är så pass få tävlingar i tävlingskalendern som är längre än det. Åker jag fortsatt bra i sprint denna säsong så är det en bonus men fokuset ligger inte på det.

• Generellt så kör jag betydligt fler enkelpass denna sommar, oftast på fyra timmar. Tror jag körde mina första ”två-timmar-A1-före-lunch” förra veckan, något som var standard för några år sedan. Tycker det är riktigt fint att vara klar med träningen före lunch och vilan mellan passen blir längre, ca. 20 timmar. Undantagen är när jag har styrketräning, då ligger det separat och oftast på eftermiddagen/kvällen. Jag har även haft några lugna återhämtningspass efter intervaller men det är ganska ovanligt.

• Vi kör periodisering på varje vecka med olika fokus, förra veckan var en ”normalvecka” där den speciella kryddan var att de båda intervallpassen hade en totaltid på 3.30 h. Veckan innan det hade jag en intervallvecka med tröskel/stressad tröskel, fick ihop en totaltid i A3-zonen på 3.45 h fördelat på fyra pass.

• Största förändringen som jag ser det är att vi delar upp träningsåret i två block där jag kommer försöka ha en formtopp i augusti för att sedan backa tillbaka och hämta in den träning jag gjort. Sedan kör vi igång igen med fullt fokus mot november/december.

• Antalet timmar kommer ligga på 850-900 timmar beroende på min form i början av säsongen. Är vi i fas kan vi fortsätta köra en del mängd i december och januari istället för att hålla på att släcka bränder som jag gjorde senaste säsongen.

• Denna vecka blandar vi lugna långpass (4-5 timmar) med tre vilodagar så jag kommer utvilad till träningsårets första Piteå Elit-läger som börjar på måndag (12-18 juli) i Sollefteå. Långpassen har även en del A2-körning och impulser under sista timmen.

• Styrketräningen innehåller explosiva helkroppsövningar och mycket bålstabilitet och balansövningar. Kommer inte köra tung styrketräning till hösten.

Hittills har träningen rullat på bra som det alltid kör för mig under sommarhalvåret. Utmaningarna kommer till hösten där det gäller att balansera rätt.

Extremt dålig på att fota under pass i år, kör ett kollage från förra träningsåret istället:

Hallå!

Legendariskt långt uppehåll på denna blogg av flera anledningar men jag tänker att jag fortsätter där jag lämnade av.

De avslutande tävlingar för säsongen 20/21

SM-veckan del två pågick för fullt sedan jag senast skrev här och då hade de traditionella stafetterna slutat med två guld och ett silver för klubben. Dagen efter var det äntligen dags för mig att få ta på mig nummerlapp igen då teamsprint stod på programmet och där jag skulle köra med Johan medan Björn och Fredrik bildade det andra laget. Dagen till ära hade gårdagens strålande sol bytts ut mot snö och kraftiga vindar.

Målet för denna dag för mig och Johan kunde inte vara något annat än guld. Efter en stabil semifinal där vi tyvärr tappade Björn och Fredrik var det dags för final. Vi höll oss hela tiden långt fram och ut på min sista sträcka var vi fyra lag som hade lucka nedåt om jag minns rätt. Jag växlade sedan ut Johan i ledning men med IFK Umeås Marcus Grate tätt i rygg. Tyvärr var Grate för stark och i mål fick vi nöja oss med silvret. Där och då var vi väl besvikna men ett SM-silver är inte fy skam egentligen, dessutom var IFK Umeå väldigt starka och värdiga vinnare. För femte (?) året i rad tog Borås SK:s Gustav Nordström och Karl-Johan Westberg medalj, denna dag ett brons.

Efter teamsprinten väntade en vilodag innan det var dags för årets stora höjdpunkt, 50 km skate. Jag hade sett fram emot detta lopp väldigt länge och målet var medalj. Tyvärr hade jag åter en medioker tävlingsdag under detta varma och krävande lopp i Kalix i början på april. Dessutom slarvade jag med att dricka/missade någon langning vilket gjorde att kramp i låren kom som ett brev på posten med 15 km kvar. Gick i mål som 9:a och kunde efter målgång inte ta mig från målområdet, ländryggen och höftböjarna krampade direkt jag försökte lyfta benen vilket gjorde att jag kollapsade på stället. Fick släpas ett tiotal meter därifrån då jag inte kunde ligga kvar i målområdet. Fick stå och hänga i ett staket i en timme och invänta prisutdelning, hade slutat 3:a i totala SM-touren men tog mig inte upp på pallen själv. Ett passande avslut på en kass säsong.

Vid vägs ände?

Efter inledande distansen på SM i Borås bestämde jag mig för att detta blir mitt sista SM. Säsongen hade varit så fruktansvärt tung med mediokra resultat, de flesta klubbkompisar och med dem några av mina bästa vänner ute på världscup, covid-restriktioner där vi bott hemma eller ensamma, Jenny bortrest i sex veckor. Gång på gång hade jag laddat om och tänkt, nu fan vänder det för att sedan vara fast i en kropp som åker på sparlåga. Framförallt var det mina prestationer och känslan ute i skidspåren som var så långt ifrån det jag tränat och strävat efter hela våren, sommaren och hösten. Jag kan må riktigt kasst när jag åker dåligt under längre perioder, visst enskilda tävlingar kan jag ta men när det går månader utan att man känner igen sig själv fysiskt så följer psyket med nedåt. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om det eller försöker gå vidare, det hänger alltid kvar över en just för att det är så viktigt för mig. Det är väl nackdelen med att brinna så mycket för någonting men hade jag inte brytt mig så hade jag inte heller orkat lägga ned träningstimmarna eller ha den insats jag ändå har. Under SM i Borås kände jag mig dock färdig med att må skit över att försöka åka fort från A till B på ett par skidor. Jag hade bilat ned till Italien för att få se solen, träna på hög höjd och träffat Jenny men ändå kom jag hem och blev 21:a på 15 km skate. Åt helvete med det här. Dagen efter blev jag ändå 5:a i sprinten och hade nog kunnat ta medalj med bättre material. Ändå kände jag nästan ingenting över detta. Målet för säsongen var VM och världscup men det tåget hade gått för länge sedan. Jag hade varit inställd på att jag kanske skulle missa mina mål men inte med så här stora marginaler. Efter SM fortsatte jag ändå träna målmedvetet då jag ville avsluta på topp och framförallt ta medaljer i Kalix. Volkswagen Cup i Boden (näst bästa svensk i sprinten) och Falun (två sjundeplatser) var några fall framåt och äntligen kunde jag börja känna igen min kropp igen. Dessutom var resten av klubbkamraterna med i Falun vilket gjorde att en del av glädjen började återvända.

Vändningen?

Dagen innan SM-stafetterna i Kalix ville jag bara slå av mina stavar av frustration över att inte få tävla nästkommande dag, inte för att jag tyckte jag förtjänade en plats i laget för de tre herrar som var uttagna var givna utan för att jag verkligen, verkligen ville tävla. Klassiskt, klister och masstart, det finns ju för helvete ingenting roligare i världen. Vill jag verkligen vara utan detta? Glädjen jag kände inför, under och efter teamsprinten var också något jag verkligen saknat under vintern. Det är så här det ska kännas och det finns ingenting som kan mäta sig med det. Sen är det ju jävligt kul att få sig en SM-medalj också, det ska sägas! 50 km blev som sagt en stor besvikelse och jag hade nog inte kunnat förvänta mig så mycket mer efter vintern som varit.

När säsongen var slut i Kalix så tränade jag inte ett pass på nästan tre veckor för att verkligen känna efter vad jag ville. Innerst inne visste jag att jag skulle fortsätta, det hade jag känt i Kalix men frågan var hur den fortsättningen skulle se ut. Folk runt omkring mig försökte få in mig på långlopp men jag blev lika less varje gång, mitt hjärta tillhör traditionella skidåkningen med båda stilarna och framförallt diagonalåkning. Varje dag under våren försökte jag rannsaka mig själv och komma fram till vilken väg framåt jag skulle välja. Jag visste att jag inte skulle få vara en del av skidförbundets Team Svenska spel denna säsong men när jag väl fick beskedet så använde jag det som tändvätska.

De senaste säsongerna har jag inte haft den utveckling jag önskat och när jag ser tillbaka på den träning jag gjort så ser jag saker som kanske inte varit optimala. Inför kommande år ville jag förändra mycket, hellre det än att sluta utan att ha gjort förändringar. Fortsätter jag i gamla hjulspår men med små justeringar kanske jag blir en eller två procent bättre men det räcker inte för mig, jag vill mer med min skidåkning. Jag visste att om jag skulle våga göra dessa förändringar så skulle det innebära att behöva byta träningsupplägg och därmed tränare. Detta var ett tungt och väldigt jobbigt beslut efter fyra väldigt bra år tillsammans med Jocke.

Let’s. Fucking. Go.

Valet på ny tränare och upplägg föll fort på Mattias Reck, cykeltränare i grunden men även tränare för min sambo Jennys Team Ramudden. Vi hade några samtal under våren och allting kändes helt rätt från start där vi båda var överens om de förändringar som behövde ske. Nu har vi kört ihop i snart två månader där träningsupplägget skiljer sig åt mycket mot vad jag gjort senaste åren och egentligen under hela min seniorkarriär. Betydligt fler långa enkelpass, annat tänk kring intervallträning och framförallt helt annat upplägg inför sista månaderna mot säsong. Redan från början på maj kände jag mig extremt motiverad och nu sitter jag här i slutet av juni med flera fina träningsveckor i ryggen och är hungrig på den träning som väntar framöver. Målen är höga för kommande säsong och jag är beredd på att det kanske inte kommer gå som jag vill men jag gör i alla fall någonting jag tror på!