Blogg

2020-05-22

Hallå!

Sedan jag skrev senast så har jag faktiskt planterat skog en vecka i Dalarna (Leksand närmare bestämt). Allt känns väldigt oklart just nu så passade på att dra in lite kulor för att finansiera satsningen framöver. Vi planterade i sju dagar och varannan kväll körde jag löpintervaller/hårda distanspass. Slitsamma dagar som får räknas som årets enda ”semester”. Vi var ett litet men stabilt gäng med Karl Edenroth, hans flickvän Grete samt Niklas Henriksson.

Rätt så trevligt jobb att plantera skog. Undantaget är dock om det snöar vilket det gjorde under vår näst sista dag. Fantastiskt svårt att se var man kan få ned plantorna när snön täcker marken.

Under förra veckan tog jag fram rullskidorna för första gången denna vår. Ingen jätterolig känsla att gå från snö till asfalt men man kommer fort in i det. Bara acceptera läget för det väntar åtminstone fem månader med asfaltsnötande. Denna vecka kör jag på med en del mängd, har några fyratimmarspass samt någon femtimmarsdag på planen.

Under förra fredagen körde jag vårens maxtest. Tangerade mitt personbästa på subnivåerna och gjorde en helt okej tid på själva maxtestet. Att passera 9 minuter till hösten känns helt klart inom räckhåll.

Körde en träningsdag men mina nya klubbkamrater, Fredrik och Ebba. Skönt att få slita lite på distanspassen ibland!

Inte uttagen 4.0

Så här skrev jag på min blogg den 1 maj 2016:

”Ja, det är ganska svårt att driva en skidblogg utan att nämna uttagningarna till landslagsgrupperna av svenska skidförbundet då den senaste veckan handlat väldigt mycket om det, både i diskussioner och egna tankar. Jättesvårt att skriva om detta ämne, jag kan inte säga att jag förtjänar någon annans plats för det gör jag kanske inte. Däremot trodde jag väl aldrig att jag skulle få höra att 24 år (fyllde år i onsdags förresten) skulle vara för gammalt för ett utvecklingslag i en nation där medelåldern på svenska distansherrarna i hemma-VM i Falun var 32 år. Då vet ni vad som gäller.

Jag har aldrig haft någonting med förbundet att göra och det är inte så konstigt, jag har aldrig varit nog bra helt enkelt. Detta år trodde och hoppades jag däremot att jag skulle få chansen. Placeringarna 8, 9 och 13 på SM samt en vinst i Torsby i den disciplin jag ska vara allra sämst i. Utvecklingskurvan har fortsatt peka svagt uppåt, år för år, och borde kanske platsa i just ett utvecklingslag. Men, förbundet verkar ha noll framtidstro på mig.

I slutändan gör det inte så mycket, jag är övertygad om att klubben kan erbjuda minst lika bra läger och i slutändan handlar det om att göra träningstimmarna (rätt träningstimmar då så klart). Jag bryr mig inte om vilka som tror på mig, jag vet vart jag ska och huvudsaken är att min familj och klubb står bakom. Däremot så vill jag ju ut och åka tävlingar på nivåer ovanför Intersport Cup och då är det förbundet som plockar ut de åkarna. Nåväl, jag börja växa in i rollen som arg outsider, lika bra att fortsätta med det. Dags att släppa på handbromsen och sikta in sig på säsongen 2016/2017!”

Nu sitter jag i Östersund drygt fyra år senare. Några säsonger har passerat sedan dess med blandade resultat men med ännu högre toppar. Självklart önskar jag att mer hade förändrats under dessa år men samtidigt är jag stolt över det jag åstadkommit och att jag aldrig gett upp. Jag älskar den här sporten och ett bra resultat är värt alla dåliga lopp och vidriga träningspass.

I början av mars när jag satt i bussen på väg till Gardermoen flygplats några timmar efter att jag gått i mål i Holmenkollens femmil kände jag verkligen att jag gjort mig förtjänt av en landslagsplats. Jag fick kliva in i slutet av säsongen och köra de två sista världscuphelgerna och lyckades bli topp-30 båda gångerna. Få som aldrig har tillhört en svensk landslagsgrupp har lyckats med detta i distans och jag tror inte att någon inte blivit belönad med en landslagsplats efter det. Dessutom blev jag 24:a där hemmanationen tillika supermakten Norge hade 15 åkare till start. Under en ”vanlig” världscuphelg hade jag inte varit långt från en 15:e plats. Hade någon där och då sagt åt mig att jag inte ens skulle få ett telefonsamtal innan presskonferensen där lagen släpptes hade jag inte trott dem.

Nu blev det så och jag är som vanligt utanför landslagsverksamhet tillsammans med många andra. Jag har ingenting emot uttagningarna, de som är i laget förtjänar det och självklart ska damlandslaget vara större än herrlaget. Ge dem ännu fler platser om ekonomin finns för de är bäst i världen. Platserna i herrlaget är dock rekordfå samtidigt som svensk herrskidåkning är inne i en djup kris. Man verkar förlita sig på att åkarna ska lösa saken själva och göra de uppoffringar som krävs, både träningsmässigt och ekonomiskt för till vintern kommer man behöva dem igen.

Nu är det som det är och det är bara att bevisa dem fel. Jag ger självklart inte upp och egentligen förändrar det ingenting att jag inte är med i ett lag. Jag har min klubb samt skiduniversitetet. Jag är sjukt motiverad och har haft min bästa vår någonsin sett till antalet träningstimmar. Början på barmarkssäsongen har gått bra och jag ser fram emot att göra det jobb som krävs under sommaren och hösten för att nå mina mål till vintern.

Slutligen så pratades det på SSF:s presskonferens förra tisdagen om att satsa på de lokala orterna. Vad detta innebär har jag ingen aning om och snart är det juni månad, känns som att det borde vara klart vid detta laget.

VB on a mission.

Sju veckor med mycket träning, nu kort semester

Hej!

Har inte allt för mycket att skriva och risken är att det bara blir upprepningar då de senaste sju veckorna sett ganska lika ut. Jag har tränat på rätt bra sedan 16 mars och de senaste sju veckorna har jag haft ett snitt på närmare 19 timmar/vecka. Jag känner mig nöjd över att jag tog vara på det unika tillfället att samla mycket träningstimmar på snö, en möjlighet som vi sällan har. Igår (söndag 3 maj) gjorde jag mitt sista träningspass på Östersunds skidstadion för denna säsong. senaste månaden så har förhållandena där varit allt från 10 av 10 poäng till riktigt bedrövliga (främst under senaste veckan).

Nu kommer jag ta drygt en vecka med mindre träning för att sedan köra på för fullt igen mot säsongen 2020/2021. Aldrig tidigare har jag varit så bra förberedd på en barmarkssäsong och jag hoppas det kommer ge resultat.

Bilder från senaste tiden:

Åkte Jämtlandstriangeln (Storulvån – Sylarna – Blåhammaren – Storulvån) för några veckor sedan tillsammans med Jenny, Bettan Högberg, Torstein Stenersen och Cajsa Grape.
Fullt ös.
”Lånar” lite vätska från Jenny när mitt tog slut uppe vid Blåhammarens fjällstation.
Tre timmar klassiskt längs skidspår i Edsåsdalen för två veckor sedan.
Från Trillevallen mot Edsåsdalen.
Livet har dock inte enbart varit skare och sol utan mestadels har det varit skidåkning på Östersunds skidstadion i varierad väderlek och förhållanden.
I lördags dumpade det en decimeter snö! Sinnessjukt. Hade de dragit spåren denna lördag hade det seriöst varit 10 av 10-förhållanden.
Fredrik Jonsson har varit en av de ”sista idioterna” som envisats att hålla sig kvar på längdskidor. Han körde intervaller i lördags.
Igår signade en av de sista idioterna ut. Tack för i år Östersunds skidstadion. Ses snart på rullskidor.
Har kört en hel del löpintervaller på band. Här två block med 10×2 min och 30 sek vila. Mitt Garmin-pulsband har börjat krångla och det tar oftast en 15-20 minuter innan det hittar rätt, någon fler som upplever detta?
Ett annat jobbigt pass. 10 min tröskel följt av 15×2 min med 1 min vila + några fartlekar i slutet.

Träningsåret 2019/2020

Hej!

Igår, söndag, avslutades träningsåret 2019/2020. Vissa räknar träningsåret fr.o.m. första maj medan jag som gick i Älvsbyn räknar fr.o.m. vecka 17. En smaksak det där och det blir ju 365 dagar hur man än gör.

Jag är nöjd med det arbete jag lagt ned i träningsväg under det senaste året. I vanlig ordning har jag haft få sjukdagar (7 st totalt) och jag har inte varit hämmad av skador. Det som stuckit ut extra mycket är att jag verkligen försökt att hålla extremt hög nivå på de tuffa intervallpass jag genomfört. Målet har varit att utmana mig själv och att ständigt försöka förbättra någonting under varje pass. Då jag kört väldigt mycket på rullskidband och löpband har jag kunnat kontrollera alla parametrar och haft en standardisering som jag inte kunnat uppnå utomhus. Även om jag försökt öka farten under tröskelpassen så är det just under de extra hårda intervallerna som jag ökat insatsen. Inför varje pass så har jag försökt ökat antingen i lutning eller hastighet på bandet. Jag har ett dokument på datorn med alla intervallpass från de senaste fyra åren så det finns alltid något gammalt intervallpass som går att slå tidsmässigt.

I vanlig ordning har jag varit väldigt ”fyrkantig” och vägrat avsluta pass när det stått t.ex. 2:57:30, ska jag ha tre timmar så ska jag ha det och det innebär att jag förlänger passet runt kvarteret. Ger det någonting extra? Kanske inte men för mig känns det bra. Någonting som driver mig i min träning är att göra allting så bra som möjligt och då känns det skönt i hjärtat när klockan visar 3:00:00. Vidare så avskyr jag verkligen (verkligen!) när pulsen faller under 55% av maxpuls på mina distanspass och försöker därför trycka på utför när jag löper eller kör rullskidor/längdskidor. Jag har även svårt att vara still vid de ”obligatoriska” drickapauserna var 30:e minut och om jag själv får välja så sker dessa i rörelse och helst i utförsbackar. Skulle jag (gud förbjude) stå still en längre stund så pausas klockan direkt. Ja, jag är störd men alla dessa faktorer ger även en skön känsla av att alla timmar och minutar jag tränat senaste året är av högsta kvalité.

Timmarna då? Ja, det blev strax över 850 timmar (855:11 h). Begränsningen för att gå ännu högre i träningsmängd ligger i de väldigt hårda AIII+passen som genomförs under sommaren och hösten. Dessutom drog vi ned träningsmängden rejält under sista perioden innan tävlingspremiären för att ha fart i kroppen redan i november/december (vilket vi lyckades med).

Jag har tränat bra den sista perioden på träningsåret och vill inte bli alltför slapp nu i vår, d.v.s. jag vill undvika den där känslan i mitten av maj när man börjar träna och känner sig vårfet och har pingislungor. T.ex. så vill jag känna under löppassen att jag har ett bra löpsteg och inte borrar ned hälen i asfalten i 6.30 min/km fart. Känns dumt att ge bort flera veckor på att komma igång igen så under kommande barmarkssäsong vill jag fortsätta där jag lämnade av i oktober. Visst, jag kanske inte kan kräva av mig själv att slå tiderna från 10 x 2 minuter på B-bandet som jag satte i höstas men jag lär fan prova tills jag lyckas och sedan fortsätta öka!

Vill även utveckla min löpning i sommar och hoppas kunna gå under 32 minuter på 10 km (sprang på 32:18 som bäst i höstas).

Bilder från träningsåret som varit:

Träningsårets första intervallpass skedde i Saxnäs i slutet av april 2019.
Årets första löpintervaller på friidrottsbana skedde i Krokom dagen före midsommar tillsammans med min lagkamrat Johan Häggström. Hofvallen hemma i Östersund renoverades under hela sommaren och hösten så det var Krokom eller löpbandet som gällde.
En hel del löpband på STC City blev det.
Rullskidintervaller under ett hemmaläger i Piteå i början av juni. Tyvärr kommer det nog dröja innan vi kan samlas på träningsläger igen.
Det klassiska ”3 x 20 minuter”-passet på midsommar!
Björn och jag i Östersund under juli månad. Vi har nyss kört en träningstävling om jag minns rätt.
Efter sista intervallpasset under träningsläger i Hemavan i juli.
Skidgångsintervaller på b-bandet, 25% lutning. Drömmar kan slå igenom!
Klassiska rullskidintervaller tillsammans med Kardin.
Skierg under gympassen, ett stående inslag i somras.
Träningsläger i Piteå tillsammans med klubben i slutet av augusti.
Vidrigt men samtidigt jävligt gött intervallpass i september.
Torsby med militärlandslaget i oktober.
Hann med tre träningsläger i Saxnäs, ett under april månad och två stycken i oktober/november.