SM i Borås, Volkswagen Cup Boden

Hej!

Det kommer nog inte som någon överraskning att det finns saker jag hellre gör än skriver här just nu. Jag började plugga byggingenjör i höstas och jag arbetar även på Northsport.se sedan i november. Allt detta gör jag hemifrån, skönt att ha någonting vettigt att göra vid sidan om skidåkningen när resultaten har uteblivit. Utöver det så ser jag gärna på film där jag har en konstig dragningskraft till dåliga filmer, i perioder är jag nästan beroende av att sitta och bli arg på film hemma i soffan. Har en lista med filmer på IMDB som mäter ca. 300 st för tillfället som jag försöker beta av, tyvärr så varje gång jag ser en ny så lägger jag till två nya. Det blir inte bättre av att jag de flesta gånger även väljer en film som inte ens är med på listan över filmer jag vill/borde/måste se. Påbörjade även en Warhammer-armé i höstas som jag ska försöka slutföra nu under våren. Är även inne på ytterligare en runda av världens bästa tv-serie ”The Wire”. Spelar även del PC/PS4 med boysen. Ja ni hör, det finns sätt att prokrastinera blogginlägg.

Men, skidåkningen är självklart nummer ett och det roligaste som finns även om de stunderna varit färre denna säsong. Hade höga målsättningar och jag har varit mil från att uppnå dem.

Nåväl, tänkte jag skulle uppdatera er om läget och hur mina lopp har gått på slutet:

SM Borås

15 km skate: Kändes skit på uppvärmningen och den känslan hängde i sig hela vägen in i mål på 15 km-loppet denna dag. Fy fan, brutalt tunga ben. Skate har fan inte fungerat som det brukar i år.

Klassisk sprint: Ok prolog, trodde jag skulle vara längre efter än jag var då känslan från gårdagen satt kvar i benen trots en ordentlig uppvärmning. Blev 14:e i prologen +5.58 sek efter Anton Persson. Väl i kvartsfinal började jag piggna till och kunde relativt enkelt gå vidare till semifinal. Väl där tappade jag en hel del utför mot upploppet och lyckades med nöd och näppe gå vidare till final som lucky loser. I final hade jag medaljkänning fram till sista krönet och tappade återigen en del utför tyvärr. Gick i mål som 5:a vilket är tangerat personbästa för mig i SM-sammanhang. Denna dag insåg jag att jag officiellt är sprintspecialist denna säsong, lustigt hur det kan bli. Under flera säsonger avstod jag från att starta i sprintar i SM-sammanhang och mina första år som senior kvalade jag aldrig vidare från prologerna i sverige cuperna.

Prolog
Dags för finalheat.

30 km klassiskt: Helvete vad jag ville ta medalj här. Kämpade tyvärr med fästet och saxade vara backe. Mitt egna val innan start att inte lägga på mer/flytta bindningen. Gav det jag hade och för första gången i år var det kul att köra masstart, det kändes liksom ”som vanligt” i kroppen igen, en känsla jag nästan glömt bort. Slutade 7:a, +57.1 sek efter min klubbkamrat Johan som vann.

Fortfarande med i täten här, sida vid sida med nationalhjälten Jens Burman.

Efter SM så väntade några få dagar hemma i Östersund innan vi skulle norrut och till min favorit Pagla i Boden för nästa Volkswagen Cup.

Volkswagen Cup Boden, minitour.

Sprint, skate: En förlängd version av den traditionella sprintbanan i kombination med nysnö och kalla temperaturer gjorde denna sprint till en tuffare version än vanligt. Visserligen vanns prologen på 3.30 min vilket är klart godkänt men när snöandet tilltog så adderades ytterligare ett tjugotal sekunder till åktiden. Ingenting jag klagade på precis. Jag gjorde en ok prolog och efter detta började jag komma igång ordentligt. Drog min kvartsfinal från start till mål. I semifinal körde jag samma taktik men tappade två placeringar på upploppet. Gick ändå vidare till final som lucky loser. Väl i final tänkte jag att jag skulle spara mig en del och inte bli omåkt på upploppet igen. La mig sist vilket var dumt, när hastigheten skruvades upp halvvägs började folk släppa och det var i princip omöjligt att gå om då bara ett spår av åkbart, resten hade snöat igen ordentligt. Gjorde en rejäl forcering längs det långa upploppet och hann nästan ta tredjeplatsen och bli bästa svensk. Tyvärr blev det en sur fjärdeplats. Man ska inte hålla på och ligga långt bak, lika bra köra från start! Jaja. Nu är det cementerat att sprint är min grej i alla fall.

Så här ska en sprint vara. Långt, kallt, jävligt och med mig i tät. Första gången i mina nya Sutro Lite – Prizm Trail Torch/Matte Carbon. Sinnessjukt bra modell, kan vara det bästa sedan Radar EV och Jawbreaker. Foto: Marcus Lennartsson

15 km klassiskt: Tre varv på en 5 km-slinga. Öppnade offensivt och var i ledning efter första varvet, tröttnade sista tyvärr mot slutet och blev 8:a i mål, +40 sek efter min lagkamrat Fredrik som vann.

15 km skate jaktstart: Gick ut som 5:a med inte alltför långt upp till medalj. Blev fort en klunga med mig, Fredrik Andersson och Jonas Eriksson. Till en början närmade vi oss täten men sedan slutade vi plocka och började istället tappa. När Jonas drog upp farten under sista varvet gick jag med för länge, trodde väl jag var i gammal god skate-form. Väggade så inåt helvete och tappade 20 sek på 1 km. Höll undan för de som jagade bakom i alla fall och slutade 6:a i mål.

Jag och Fredrik, varv två av tre. Körde samma glasögon alla tre dagar, så bra är de! Foto: Marcus Lennartsson
Mål, stum och inte jättenöjd. Foto: Marcus Lennartsson

Efter Boden har det varit rätt dött med tävlingar och vi närmar oss sluttampen på säsongen. I helgen hålls det två Visma Ski Classics-tävlingar i Vålådalen (ca. 10 mil från Östersund). Jag kommer tävla på söndag då det väntar 64 km. Återigen kör jag för Team Curira. Tävlingarna sänds på Eurosport Player/Kanal 9.

Vålådalen i söndags tillsammans med ett stort gäng, testade båda banorna som ska användas i helgen. Foto: Anton Karlsson

Helgen därpå väntar de sista deltävlingarna i Volkswagen Cup, denna gång i Falun. 5/10 km skate och 10/15 km klassiskt väntar där. Verkar bli riktigt bra uppslutning med de flesta av VM-åkarna på plats. Ska bli kul att få vara på plats med klubben igen, p.g.a. de restriktioner som funnits har man knappt träffat några av dem sedan tävlingarna i Bruksvallarna i november.

Efter påsk väntar sedan de sista tävlingarna för året när SM del 2 ska avgöras i Kalix. Stafetter (3 x 10 km klassiskt), sprintstafett (skate) samt 30/50 km (skate) väntar där.

Bara ge allt nu under det som finns kvar att tävla.

Torsby, plan B, SM

Hej!

Torsby

Lördag, klassisk sprint: Målet denna dag var självklart att försvara segern från 2016. Gjorde väl en godkänd prolog men var lite väl försiktig i första backen, var supersnabbt före och inte grisigt och jävligt som jag hoppats på. I kvartsfinalen låg jag bra med och var tvåa in mot sista backen men där blev det trångt hamnade nere på fjärde plats. In mot upploppet var vi typ tre-fyra åkare i bredd och jag fick en sämre ingång och gick i mål som 5:a. Tror vårt heat gick snabbast, vi hade i alla fall lucky loser-tider. Tråkigt som fan att inte klara att gå vidare men sprint är sprint.

Söndag, 15 km klassiskt: Den ordinarie banan på 5 km fick skrotas p.g.a. snöbrist och ett tag hade arrangören en bana 3,75 km bana som innehöll typ 1,5 km ihållande stakning längs fotbollsplanen och vid skidtunneln. Tror nästan ingen tyckte detta var en bra idé på något sätt då den höll samma klass som ett klubbmästerskap i elljussbe belysning så ändrades den till en 2,5 km lång bana som var rätt kuperad. Jag tycker att jag gjorde ett rätt så bra lopp, öppnade hårt och var snabbast till första mellantiden. Hade en del magproblem sista 5 km, samma symptom som man kan få vid akut löparmage. Nu var det inget alternativ att stanna vid sidan av spåret med heldräkten man åkte i och det gick rätt bra ändå att köra sista två varven. Slutade som 11:a i en väldigt tight resultatlista, +41,3 sek efter segrande Marcus Ruus.

Jag visste att om jag skulle få åka världscup i Falun så skulle det krävas en topp-3 placering på distansen. Det sista jag ville var att missa nationell kvot i Falun och sedan åka hem till ett kallt och ensamt Östersund och sitta själv och må dåligt i lägenheten. Började därför planera för en ”plan B” ifall jag inte skulle lyckas med pallplacering i Torsby. Planen innefattade att hyra en lägenhet i Italien på typ 1700 m.ö.h. och ladda inför SM där nere. Att åka ned med bil skulle innebära en Corona-säker resa då man skulle hålla sig isolerad i lägenheten och undvika flygplatser. För att få planen i lås behövde jag dock en resekamrat då det är för långt att köra 200 mil från Torsby till Italien själv. När jag kollade resvägen såg jag att man passerade genom Varberg och kom då att tänka på min vän Zakarias Toresson som kommer därifrån. Han gick med mig på skidlinjen i tre år och han tävlade även två säsonger för Alaska Anchorage Ski Team några år efter jag varit där. Ringde honom och han var riktigt sugen på att följa med. Jag förberedde under veckan med att handla mat och ev. packa för tre veckor borta. Fixade även friktionsdäck till BMW:n då man inte får ha dubb i Tyskland och Italien. Pratade även med Klas Nilsson som är lagkapten och spindeln i nätet för Team Curira och vi kom överens om att jag skulle åka Marcialonga för dem ifall det blev så att jag åkte ned.

Efter söndagens lopp så visste jag att varit ca. 30 sek från WC i Falun och med detta satte jag plan B i rullning. Denna plan innebar 200 mil bilkörning ned till Italien där jag skulle hyra lägenhet i Carezza, ett pass ca. 25 min bilfärd från Moena där starten för Marcialonga skulle gå. Efter PCR-test i Sverige och att ha plockat upp Zacke i Malmö fortsatte resan ned. Efter många mil längs Autobahn kom vi så småningom fram och möttes av en spökstad i form av alpinorten Carezza. Det fanns ett skidspår där uppe på ca. 13 km och jag och Zacke var i princip ensamma där uppe. Alla pister var stängda men preparerades ändå då de eventuellt ska öppnas den 15 februari. Solen värmde på dagarna och dagarna bestod av skidåkning, plugg och lite jobb (jobbar en del åt Northsport.se nu för tiden, mer om det en annan gång). Fick även träffa Jenny några gånger då hon och Ramudden bodde i Moena. Var fyra veckor sedan sist så det var ett kärt återseende.

Carezzas skidspår som gick upp och ned på en åker. Kunde få ihop drygt 800 höjdmeter på 2.30 h åkning! Inga andra skidåkare men tyvärr en del spår av folk som promenerat i skatebädden, italienare verkar tycka om det.
Mestadels sol men även några molniga dagar.
Minst sagt speciella förhållanden då pisterna var uppkörda men inga åkare! Det öppnade dock för möjligheten att åka längdskidor upp och ned i pisten.
Äntligen fick jag träffa Jenny igen! Båda i nya Sutro Lite, sjukt bra modell och ett riktigt uppsving från vanliga Sutro då de har gummi på skalmarna och sitter riktigt bra!

Marcialonga: 70 km stakning stod på schemat och jag var riktigt taggad! Hade fått ta över Johan Lövgrens startplats och fick stå som nummer 37 vilket underlättade en hel del. Sista dygnet innan loppet började jag känna mig lite stel i bröstryggen och typ 30 min innan start när jag skulle dra av underställströjan så högg det till och jag kunde knappt vrida huvudet i sidled. Inte optimalt och ett klart orosmoment just innan start. När väl tävlingen startat märkte jag att det fungerade bra och jag kände mig inte hämmad. Under natten hade det snöat en hel del och det var väldigt avvaktande körning längst fram i klungan. Längre bak där jag höll mig var det dock konstant hetsigt då nästan alla ville upp till topp 10 placeringar där det var betydligt lugnare. Jag klarade mig utan incidenter och känslan i kroppen var riktigt bra, kände mig pigg och stark. När nysnön började lätta med ca. 20 km kvar och loppet verkligen startade började mina magmuskler och triceps rycka så där lagom skönt. Kramp alltså. Försökte göra det jag kunde men tappade täten. Sista backen var jävligt jobbig och jag tappade fler placeringar. Slutade som 45:a. Inte det jag hoppats på men får ändå vara ödmjuk, ca. en timme längre tävlingstid än jag haft tidigare och de bästa är verkligen grymma. Klas och Niklas som också åkte för teamet blev 26:a resp. 31:a. Inte heller vad de hoppats på men tror de kommer tillbaka lagom till Vasaloppet, de brukar prestera sjukt bra där. Tack till Team Curira som gav mig chansen. Riktigt revanschsugen blev jag.

Jag, Niklas och Klas dagen innan Marcialonga.
Zacke, Klas och Ivano dagen innan racet. Zacke fick agera serviceman och Klas blev så imponerad att han värvat Varbergssonen för att hjälpa till under Jizerska samt Vasaloppet.

Efter Marcialonga som gick förra söndagen så höll vi oss återigen isolerade i vår lägenhet. Spenderade dagarna på vårt ”egna” skidspår med undantag för onsdagen då vi tog bilen ca. 60 min till Seiser Alm där vi körde tre timmar klassiskt tillsammans med Team Ragde och framförallt Oskar Kardin. Både jag och Zacke var lyriska över spåren där, sällan har man tränat på en finare plats.

Zacke och jag uppe i Seiser Alm.

I lördags började den långa bilresan hem och jag ankom till Borås kring lunchtid i söndags efter att ha lämnat av Zacke i Varberg. Tycker vi kunde genomföra en riktigt säker resa till Italien där vi träffade minimalt med människor. När vi passerade genom fyra länder på vägen ned behövde vi aldrig visa våra PCR-tester och vi blev endast stoppade i Österrike där polisen ville säkerställa att vi inte tänkte stanna i landet.

Nu är jag som sagt i Borås och här väntar SM med 15 km skate idag (tisdag), klassiskt sprint imorgon och 30 km klassiskt på torsdag. Hoppas kunna ge mig själv de absolut bästa förutsättningarna att prestera denna vecka och jag hoppas verkligen allting faller på plats. Banorna är riktigt fina och jag gillar att tävla i Borås.

Hörs mer under veckan!

Leverans av sambo, dags för Torsby!

Hallå!

Sedan Volkswagen Cup i Östersund har jag provat att träna extremt lite, hoppas det kan vara rätt väg framåt från där jag befunnit mig. Den gångna helgen var tävlingsfri för min del och under lördagsmorgonen blev livet genast betydligt ljusare hemma i tv-soffan på Strandgatan där La Diagonela visades på tv:n. Min sambo Jenny som tävlar för Team Ramudden gjorde en sinnessjukt stark prestation genom att gå ifrån klungan halvvägs och sedan köra solo och vinna med nästan fyra minuter! Jag har känt på mig att hon kan vinna i vinter men jag var inte förberedd att den skulle komma redan nu och inte med en sådan uppvisning i styrka och uthållighet. Riktigt kul och inspirerande och min relation till skidåkningen är betydligt bättre nu än den var efter förra tävlingshelgen i Östersund.

Epic win!

Sedan igår är jag på plats i Torsby där det väntar en ny helg med Volkswagen Cup. Klassisk sprint och 15 km klassiskt står på schemat. Har väldigt fina minnen härifrån, sist jag tävlade här var snart fem år sedan då jag lyckades kvala mig vidare från prolog för första gången på två år och vann hela tävlingen. 15 km skate dagen därpå var ingen höjdare men det spelade ingen roll. Nu är vi alltså här igen, ett litet gäng från klubben denna gång med bara jag och Mia Eriksson som tävlar och Karl Edenroth och Emil Linell som vallare. Resten av klubben är antingen i finska Lahti för världscup eller laddar batterierna för kommande fighter.

Imorgon verkar det bli riktigt klisterföre och det uppskattas alltid. Loppen går att följa på sportbladet och jag tror även de sänder prologen som startar kl 9.00 imorgon bitti.

Ser fram emot att få tävla och jag ska ge allt jag har under lördag och söndag.